Det finns olika typer av suturmaterial och nålar. Valet av nålar och suturer avgörs av bland annat skadans placering och hudens tjocklek. Grunderna i suturering, som att föra nålen, hålla nålen och placera knuten, är dock desamma.
1. Placering av suturen och knytning
Nålen hålls med en nålförare. Vinkeln och avståndet från nålspetsen varierar beroende på vad kirurgen föredrar. Nålföraren ska låsas fast, men inte för hårt, så att varken nålföraren eller nålen skadas. Nålen hålls i vertikalt läge, vinkelrätt mot nålförarens längdriktning. Om nålen sitter fel i nålföraren kan det leda till problem, till exempel att det blir svårt att penetrera huden, att nålen böjs eller att den går in fel i hudvävnaden. Vävnaden måste desinficeras för att suturen ska kunna placeras korrekt. Beroende på vad kirurgen föredrar kan hudhakar eller pincett användas för att varsamt hålla vävnaden. Vävnaden som sutureras får inte utsättas för för stor belastning, så att risken för strangulering av vävnaden minskar. Pincetten behövs för att gripa nålen när den kommer ut ur vävnaden efter ett stygn. Innan nålföraren släpper måste nålen hållas och stabiliseras. Det här greppet minskar risken att tappa nålen i dermis. Det behövs när små nålar används på ryggen och stora stygn krävs för att föra samman vävnaden ordentligt. Nålen ska penetrera huden i 90° vinkel, eftersom det ger ett mindre instickssår och gör att sårkanterna vänds utåt (everteras). Nålen ska föras in 1-3 mm från sårkanten, men det kan variera med hudens tjocklek. Suturens vinkel och djup varierar med den suturteknik som används. Suturens båda sidor ska vara varandras spegelbilder. Nålen ska komma ut ur huden vinkelrätt mot hudytan. När suturen är väl placerad ska den säkras med en knut. Inom hudkirurgi används instrumentknuten mest, och oftast knyts en råbandsknut. Först lindas suturens långa ände två hela varv medurs runt nålförarens spets. Spetsen används sedan för att gripa suturens korta ände. Den korta änden dras genom öglan på den långa änden genom att händerna korsas. På så sätt hamnar suturens två ändar på motsatta sidor. Därefter lindas suturens långa ände ett varv moturs runt nålföraren. Den korta änden grips med nålförarens spets och dras genom öglan igen. Suturen ska dras åt så mycket att sårkanterna förs samman utan att vävnaden snörs åt. Ofta är det klokt att lämna en ögla efter det 2:a slaget. Den här reservöglan låter stygnet vidgas något och förhindrar strangulering av vävnaden. Kirurgen kan lägga till ytterligare ett slag. Flera slag i följd behövs. Varje slag ska läggas parallellt med det föregående.
Placering av olika typer av suturer
2. Enkel avbruten sutur
Den mest mångsidiga och vanligaste suturen är den enkla avbrutna suturen. Den görs genom att nålen förs in vinkelrätt mot epidermis, passerar genom epidermis och dermis och sedan kommer ut vinkelrätt mot epidermis på sårets andra sida. Stygnets båda sidor ska vara symmetriska i bredd och djup. Suturen har som helhet formen av en kolv. Stygnet ska vara bredare vid basen än i den ytliga delen vid epidermis. Om stygnet omfattar mer vävnad vid basen än vid toppen pressar kompressionen vävnaden uppåt så att sårkanterna everteras. Det minskar risken för ett insjunket ärr när såret dras samman under läkningen. Stygnen behöver faktiskt placeras jämnt så att sårkanterna möts på exakt samma nivå. Det minskar risken för höjdskillnad mellan sårkanterna. Stygnets storlek på sårets två sidor kan göras olika genom att ändra avståndet mellan insticksstället och sårkanten och mellan utgångsstället och sårkanten. Även stygnets djup spelar in här. Genom att ta olika stora stygn på sårets båda sidor kan man rätta till en befintlig asymmetri i kanternas höjd och tjocklek. Små stygn kan användas för att justera sårkanterna. Stora stygn passar bäst för att minska spänningen i såret.
3. Enkel begravd sutur
Den här suturen är mycket viktig för att fördela spänningen i såret till dermis i stället för epidermis och för att sluta dött utrymme. Den ger det läkande såret stöd under längre tid och förbättrar det kosmetiska resultatet. Sårkanten vänds ut med en hudhake, och sedan förs en resorberbar sutur in i subkutan nivå och ut igen i dermal nivå på samma sida av såret.
4. Vertikal madrassutur
Den vertikala madrassuturen är i grunden en variant av den enkla avbrutna suturen. Den består av ett enkelt avbrutet stygn som läggs djupt och brett från sårkanten och ett ytligare avbrutet stygn som läggs närmare sårkanten i motsatt riktning. Stygnets bredd ska öka i proportion till spänningen i såret. Ju högre spänning, desto bredare stygn.
5. Horisontell madrassutur
Den horisontella madrassuturen görs genom att nålen förs in i huden ungefär 5mm till 1 cm från sårkanten. Suturen förs djupt genom dermis till suturlinjens motsatta sida och kommer sedan ut ur huden på samma avstånd från sårkanten. Nålen förs in i huden igen på samma sida av suturlinjen, bara 1 cm från utgångsstället. Stygnet förs sedan djupt tillbaka till sårets motsatta sida. Därefter kommer det ut ur huden och knuten knyts.
6. Enkel fortlöpande sutur
En kontinuerlig, eller enkel fortlöpande, sutur är i grunden enkla avbrutna suturer som görs i en följd. Den inleds med ett enkelt avbrutet stygn som knyts. Därefter läggs en rad enkla stygn efter varandra, men suturmaterialet knyts eller klipps inte efter varje stygn. Stygnen ska ha jämna avstånd så att spänningen fördelas jämnt längs suturlinjen. Suturlinjen avslutas med en knut efter det sista stygnet i slutet av linjen. Knuten knyts mellan suturmaterialets ände där den kommer ut ur såret och öglan från det sista stygnet.
7. Enkel fortlöpande låst sutur
En enkel fortlöpande sutur kan antingen låsas eller lämnas olåst. Den första knuten i en fortlöpande låst sutur knyts som i en vanlig fortlöpande sutur. Suturen kan låsas genom att nålen förs genom öglan från föregående stygn när varje nytt stygn läggs. Suturen kallas också baseballstygn, eftersom en färdig låst fortlöpande suturlinje liknar sömmen på en baseboll.
8. Fortlöpande intrakutan sutur
Detta är en teknik för att föra samman epidermis, lämplig för sår med liten eller ingen spänning. Tekniken bör nästan aldrig användas utan en djup dermal sutur, eftersom dess styrka ligger i finjusteringen av epidermis och den är mindre effektiv när spänningen är betydande. Den förutsätter också en relativt kraftig dermis, eftersom det är en i huvudsak intradermal teknik som inte hämtar någon styrka från epidermis. Den bör därför undvikas vid atrofisk hud eller i områden med mycket tunn dermis, till exempel ögonlocken.
